Betty

Ibland när man surfar runt på det stora internetet, snubblar man över olika bloggar. Allt oftare har dessa bloggar någon sorts tema. Det allra värsta temat är cancer. Någonting i mig vill läsa och sörpla i mig varje ord som står, även fast jag oftast blir så otroligt ledsen och rädd.

Cancer är det jag är mest rädd för i hela världen. Jag är rädd för att drabbas personligen men även att någon jag känner ska drabbas. Jag är rädd för smärtan och paniken över allt jag inte hunnit göra. Det får mig att uppskatta det jag har och känna att varje dag är otroligt värdefull. Ibland måste man kanske ta lite risker och våga lite? Tänk om man blir sjuk och aldrig gjort det man drömt om?


Främst är jag så överväldigad över modet dessa bloggare besitter. Där sitter en person som är dödssjuk och verkar inte det minsta rädd eller orolig. Personen är glad över varje dag som han/hon lever och tänker inte på vad morgondagen innebär. Visst är det lite smått fantastiskt hur en person som är döende kan få en annan person att vilja leva livet?

Jag önskar att jag någon gång får den styrkan och modet, i alla fall en liten gnutta av det. Förhoppningsvis utan cancer.

Idag är det exakt elva år sedan den otäcka olyckan tog min pappa från mig och alla andra. Alla tidigare årsdagar har varit riktigt, riktigt tunga men idag är nog första gången det har känts lite lättare. Vet inte om det beror på att jag mår bättre nu än någonsin förr eller om jag kanske bara har börjat vänja mig vid att livet ska vara så här.

Självklart kommer det dagar när jag saknar honom extra mycket. Ibland kan jag tänka att jag skulle vilja att han och Leif fick träffas. Eller han och Ralf. :)

Sedan finns det dagar när jag känner igen honom i mig. I rösten, tankarna eller andra saker i mitt utseende. På vissa bilder av mig ser jag bara honom. Det gläder mig. Det sista jag vill är att glömma honom. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur hans röst lät i telefon och hur glad jag alltid blev över att höra den.


Jag är SÅ tacksam över att ha den mamma jag har. Hon har fungerat som både mor och far och gjort det med bravur. Hon har fyllt så många tomma rum och offrat så mycket av sig själv för oss. Hon är min förebild på alla plan. Utan henne hade jag inte varit den jag är idag och idag är jag fan en lycklig människa.

Jag vet att jag ofta inte är så djup och att detta kanske låter lite töntigt men det är sant; Var rädda om varandra och ta aldrig någon för givet. Livet är för kort!

(En av pappas favoritlåtar var Candle in the wind av Elton John, därav rubriken. Den nyare versionen kom ju ut som en hyllning till Prinsessan Diana som ju också dog i en tragisk trafikolycka bara några månader före min far.)

Jobbar själv till klockan 14.00 idag. Det är kallt och väldigt lugnt på salongen idag. Måndag innan lön.

Jag står och river folie och sms:ar med lite folk. Bland andra Hanne Gabardelius som tillsammans med Liza håller på att öppna sin egna salong! Mitt hjärta är där känner jag. Borde inte jag också vara det? Håller i alla fall för fullt att kolla upp resor till västkust'n så att jag kan komma dit och hänga lite. Ska även äntligen få deras underbara händer i mitt hår. Dom är i särklass världsbäst på att vara frisörer och mitt hår och jag saknar dem.

Under såna här dagar hinner man fundera mycket när man river folie. Idag handlar tankarna mest om vart jag vill bo egentligen. Har dessa alternativ:

1. UMEÅ. Har faktiskt inte gett denna stad en enda ärlig chans sedan jag flyttade upp. Kan bero på att jag alltid känt att detta bara är en mellanlandning och att jag absolut inte vill åldras mer än nödvändigt här. Dock är det en rätt mysig stad och jobbet är ju alla tiders.

2. STOCKHOLM. Där bor ju många roliga prickar. Bra läge på staden. Det är också allt. Känner inte riktigt innerst inne att det är staden för mig.

3. GÖTEBORG. Jag känner mig halv-göteborsk än. Saknar alla som bor där ofantligt mycket. Terran är ju där också. Det var länge sedan vi bodde nära en stund. Tänker nog på staden Göteborg minst tio gånger per dag. Är det ett tecken?

4. NÅGON ANNAN STAD I SÖDRA SVERIGE. Ingen aning om vilken. Har  tänkt på att flytta till nån helt okänd stad bara. Inga fördomar, bara en ny stad. Jobba lite extra som frisör och kanske starta något eget som Leif och jag (och Terran) funderat på.

5. UTOMLANDS. Eller som Linkan säger, Utlandet. Kort och gott. London, New York, Barcelona? Varför int?

6. BURTRÄSK. Köpa ett apbilligt hus och renovera. Hänga med familj och goda vänner. Underbar natur. Inget jobb.

jag har inte dött. Dock har nåt dött inom mig (höstdepression?) som gör att jag är helt tom. Tänker inget särskilt och gör inget särskilt. Sköter mina sysslor bara. När jobbet är slut går jag hem och när jag vaknar på morgonen går jag till jobbet (se tidigare dagsschema).

Tur som fasen att jag har Ralf. Han får mig att skratta högt fast det bara är vi två när han blir galen i sandhögen vid bajstunnan. Han älskar fan sand. Han busar i högen tills nosen är ljusbrun och ögonen igenmurade.

Leif är också rätt bra, han. Idag hade han gjort lax i ugn när jag kom hem. Till det fick jag sallad med valnötter, avocado och lyxig getost. Utan honom svälter jag på alla sätt.

Jag skulle lätt kunna döda ett mindre djur (ej Ralf) för att bara åka iväg ett tag och sitta på en strand någonstans. Där kanske jag hittar Elisabeth.







Muspekaren låser sig hela tiden. Jag blir galen.

Idag har jag en ful och fet dag. Jag vill inte ha nån kommentar där det står att jag är varken ful eller fet nu. När man har ett jobb som innebär att stå framför en spegel hela dagarna, kan man lätt få för sig saker.

Äter även kolhydrater som luft nu och känner mig inte alls så pigg och fräsch som jag en gång gjorde. Bättring ska det bli.

Vad fasen ska jag göra av resten av livet? Ska vi flytta och genomföra våra drömmars plan? Eller stanna här och om kanske tre (!) år börja trivas för att jag godtagit att livet inte blir mer är detta?

Jag kan inte låta bli att tro att jag kanske, kanske är ämnad för nåt mer.