Betty

Idag var vi och Leifs föräldrar ute hela dagen. Havets is var på vissa ställen rätt tjock så där hängde vi och fångade lite fisk. Sedan begav vi oss till Bjuröklubb där Leifs far har växt upp i fyrmästargården. Hans pappa var alltså fyrmästare. Där mötte vi ett gäng för mig okända människor som påstod sig ha sett märkliga spår längs vägen när dom gick mot utkiksplatsen där vi stod. Spåren var någon sorts släpvarianter med konstiga märken på sidorna.

Leifs pappa blev på en gång uppjagad eftersom han förstod vad det handlade om. Vi traskade raskt tillbaka till bilen och körde åt det hållet spåren sades vara. Och mycket riktigt, längs vägen såg vi konstiga släpspår som till slut korsade vägen och fortsatte rakt in i skogen.

Leif och fadern följde spåret in i skogen medan modern och jag väntade spänt i bilen. Efter en liten stund kom Leif flåsande tillbaka ensam, hoppade in i bilen med vild blick och sa att vi skulle åka och hämta en stor håv, en presenning och taxens hundbur. Inne i skogen låg nämligen en "liten" sälunge helt vilsen och livrädd.

Vi hämtade grejerna och gick in i skogen igen. Jag har aldrig sett en säl på nära håll eller ens i det vilda och var nästan nervös. När jag såg sälen insåg jag att jag inte ens var i närheten av hans nervositetsgrad. Den lät som en arg liten hund och morrade högt. Om man närmade sig gjorde den små utfall och även om det var ett barn var den då fan inte liten. Ungefär 30 kilo vägde den och hade kvar lite sån där vit, luddig päls på vissa ställen av kroppen. Leifs pappa, sälexperten, tippade på att den egentligen var lite för ung för att klara sig själv. Hade vi inte räddat den hade den dock inom kort blivit uppäten av korparna som redan hade börjat cirkulera omkring den.

I alla fall, sälen hamnade först i en håv, sen inlindad i en presenning, sen in i hundburen i bagagen på bilen. Efter bilturen hem ställdes buren på en åkmadrass som man hade när man var liten och den drogs ut på isen och vi satte kurs mot öppet hav. Den lilla stackaren låg och morrade hela vägen och anföll burgallret men när vi väl kom fram till vattnet och den fick se det kunde man nästan inte hålla sig för gråt. Först låg han bara och flöt och sen började han dyka upp och ner. Nu är det bara att hoppas att han klarar sig, trots sin unga ålder.

Om jag inte hade varit så förbannat trött hade detta inlägg varit bättre och mer händelserikt skrivet men jag orkar inte mer nu. Våga inte klaga på vare sig stavning eller meningsbyggnad! Huvudsaken är att ni får läsa om hur otroligt underbar dag det har varit. Ibland är naturen riktigt otäck och ibland är allt så sjukt vackert!

Mer bilder kommer att läggas ut på Fejsbok och bilddagboken!