Betty

Idag är det exakt elva år sedan den otäcka olyckan tog min pappa från mig och alla andra. Alla tidigare årsdagar har varit riktigt, riktigt tunga men idag är nog första gången det har känts lite lättare. Vet inte om det beror på att jag mår bättre nu än någonsin förr eller om jag kanske bara har börjat vänja mig vid att livet ska vara så här.

Självklart kommer det dagar när jag saknar honom extra mycket. Ibland kan jag tänka att jag skulle vilja att han och Leif fick träffas. Eller han och Ralf. :)

Sedan finns det dagar när jag känner igen honom i mig. I rösten, tankarna eller andra saker i mitt utseende. På vissa bilder av mig ser jag bara honom. Det gläder mig. Det sista jag vill är att glömma honom. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur hans röst lät i telefon och hur glad jag alltid blev över att höra den.


Jag är SÅ tacksam över att ha den mamma jag har. Hon har fungerat som både mor och far och gjort det med bravur. Hon har fyllt så många tomma rum och offrat så mycket av sig själv för oss. Hon är min förebild på alla plan. Utan henne hade jag inte varit den jag är idag och idag är jag fan en lycklig människa.

Jag vet att jag ofta inte är så djup och att detta kanske låter lite töntigt men det är sant; Var rädda om varandra och ta aldrig någon för givet. Livet är för kort!

(En av pappas favoritlåtar var Candle in the wind av Elton John, därav rubriken. Den nyare versionen kom ju ut som en hyllning till Prinsessan Diana som ju också dog i en tragisk trafikolycka bara några månader före min far.)