Betty

Jag gick nyss hem med Ralf från vår dagmatte. Han hade just varit ute på en lång promenad och gjort både ettan och tvåan. Dagmatten bor mitt inne i stan och när vi kom ut från hennes trappuppgång väljer Ralf att lyfta benet och kissa på en husknut av sten. Ungefär en sekund senare börjar denna konversation:

Surkärring: Du borde gå och rasta din hund i parken eller skogen så han slipper kissa på hus.

Jag: Ehhh... jag är på väg hem med honom nu. Han har just varit på en lång promenad i parken men kissade ändå på huset. Jag kan inte direkt be honom knipa.

Surkärring: Jo, det kan du. Jag är själv hundägare (av den/de stackars djuren syns inte ett spår) och mina hundar kissar bara i gräset eller skogen.

Jag: Då tycker jag att du kan ta och gå ut med dina hundar och låta mig göra som jag vill med min. Det är ju inte så att huset smälter av lite kiss.

Surkärringen mumlar nåt och vi går skilda vägar.

Jag ser henne sedan gå in i en trappuppgång inte långt därifrån. Även den mitt i stan. Jag skulle gärna vilja lägga mig i en buske och se hur det går till när hon går ut med sin/sina hundar (om dom finns). Går hon och nyper igen deras urinvägar tills dom kommer till närmsta park cirka fem minuters promenad därifrån?

Så jävla klart kommer jag på massa andra tuffa och bra saker att säga till henne på vägen hem.

Fy fan. Om jag blir som henne när jag blir gammal vill jag inte bli gammal.